bild tagen från nätet (Bob Hund)
När jag var liten så sade jag när min biologiska pappa ringde på julafton och lämnade mig i någon slags förvirrad situation eftersom jag inte riktigt förstod varför han ringde mig, eftersom jag levde med min pappa: "Jag har två pappor så om en dör så har jag en kvar". Var kanske inte det bästa jag sagt, men jag var barn och fattade ingenting.
Riktigt så är det inte med facit i hand. Min pappa som funnits vid min sida (och som var mina bröders pappa) sedan jag var liten är egentligen inte min riktiga far. Han som en gång sade till mig i bilen på julafton på väg till Västervik: "Blodsband är tjockt, men i slutändan är det vad man tycker om varandra som är det viktigaste". Det var det finaste jag hört från pappa, eftersom han sällan pratade om känslor. Dessa ord blev så viktiga för mig eftersom jag hela tiden kände mig utanför. Jag passade inte in riktigt. Men han fanns alltid och ställde upp för mig även efter skilsmässan, även om han egentligen inte behövde. Jag var hans dotter ända in i döden faktiskt. Du fattas oss, så himla mycket (och jag tänder ett ljus för dig idag)!
Min biologiska pappa finns i livet och mitt efternamn är en del av honom i ett försök att "connecta" med honom. Men han älskar något annat mer än mig, eller rättare sagt något har slagit sina klor i honom sedan länge och det gör att han inte finns vid min sida, eller aldrig har funnits där. Han har försökt det har han. Men varje gång han ringer och drar lögner om varför han inte ringt på länge (det är mer och mer sällan numera då "monstret slagit klorna" i honom rejält), eller hur jag hör hur han sluddrar, är otrevlig och bitter - då dör en bit av mig, eller av den kärleken.
Men jag vill ändå hurra för mina pappor. För idag är det eran dag, och ni har satt avtryck i mig på olika sätt. Även om ni inte alltid funnits där, eller inte finns här på jorden längre.
