my fathers house

Den 19:e januari så var det 1 år sedan min pappa som jag växt upp med  (inte min biologiska) försvann från denna jordyta. Det är så tomt utan honom. Jag saknar hans kramar, hans potatismos som han gjorde med elvispen så det blev som lim, hans livserfarenhet och hans bruna ögon (och förbannat mycket mer givetvis). Jag åkte förbi stället idag som jag träffade honom för sista gången. Vi hade varit på jul på Liseberg och han och hans fina sambo pussades sött under misteln, och vi klappade renar. Sedan så satt vi på hotellets lobby och drack en Irish Coffée och pratade om livet. Jag såg han hade blivit smalare, men han var vid gott mod. Någon månad senare var han död. Du fattas oss så himla mycket älskade fader, och för din skull går livet vidare. 

Life Goes On

Life goes on. Så enkelt är det. Min pappa skrev det på små lappar innan han dog. Mina bröder har tatuerat hans ord på sina bröst för att komma ihåg. Jag ska göra detsamma, fast på armen. För vår far lever, så länge vi förstår det. I våra hjärtan. Life goes on.