Här står vi precis innan Explosions in The Sky börjar. Som sagt så var jag nog mer euforisk inför detta fakta än Tommy var. Men han stod ut för min skull. För att summera kvällen så var avslutningen med en ackustisk version av "Die Mauer" med Thåström det som gav mig mest rysningar (Tack Thåström för att du hörde min bön). Men Explosions in the sky gör mig euforisk, så det var helt klart den bästa konserten. Och Prince entré fick mig att gråta - det berörde mig så oerhört mycket mest för publikens skull, och Robyn - hon är grym. Hur kan hon dansa i höga platådojjor (har hon lånat dem av Prince), och samtidigt sjunga järnet? Girlpower! Yeah.
Men jag märker mer och mer att jag har svårt att smälta för mycket musik på kort tid - det känns som man hastar igenom, utan eftertanke. Som man hetsäter utan att känna smaker, dofter eller känslan av vad man äter. Så blir det musiken, nästintill en grötig massa som man kastar i sig utan känsla. Så en dag på Way out West var tillräckligt helt klart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar